alert-erroralert-infoalert-successalert-warningarrow-left-longbroken-imagecheckmarkcontact-emailcontact-phonecustomizationforbiddenlockedpersonalisation-flagpersonalizationrating-activerating-inactivesize-guidetooltipusp-checkmarkusp-deliveryusp-free-returnsarrow-backarrow-downarrow-leftarrow-right-longarrow-rightarrow-upbag-activebag-inactivecalendar-activecalendar-inactivechatcheckbox-checkmarkcheckmark-fullclipboardclosecross-smalldownloaddropdowneditexpandhamburgerhide-activehide-inactivelocate-targetlockminusnotification-activenotification-inactivepause-shadowpausepin-smallpinplay-shadowplayplusprofilereloadsearchsharewishlist-activewishlist-inactivezoom-outzoomfacebookgoogleinstagram-filledinstagrammessenger-blackmessenger-colorpinterestruntastictwittervkwhatsappyahooyoutube
Stil / mars 2020
Charli Cohen, Techwear Designer and Social Activist

Charli Cohen om utbrändhet, om att prioritera self-care och om myten om att klara allt

Techwear-designern och aktivisten Charli Cohen berättar öppenhjärtigt om hur svårt det kan vara att hitta balans i livet. ”Kanske är min mest revolutionerande idé någonsin helt enkelt att ta hand om mig själv”, säger hon.

Har du någonsin försökt få något vettigt gjort när du är utmattad? Då vet du att det knappast är då man presterar på topp. Det låter kanske självklart, men ändå är vi många som bara gasar på, trots att bränsletanken är tom. Vi gör det VARJE. JÄKLA. DAG. Dessutom fortsätter vi att förvänta oss perfektion. 
 
Som kvinnor har vi fått lära oss att om man inte uppoffrar sig och anstränger sig till det yttersta är man lat.
 
I arbetslivet likställs våra prestationer och arbetade timmar med vårt värde som individer.
 
Även socialt gäller det att leverera. Om man inte går på varenda fest, har en perfekt kärleksrelation eller reser jorden runt betraktas man som irrelevant och ointressant. 
 
Det låter rätt slitigt, eller hur? Hur kan man fortsätta utvecklas – och bidra till att samhället och världen runt omkring utvecklas – när man har en så tung börda att släpa på hela tiden?
 
Sommaren 2014 hade min börda blivit så tung att jag inte kunde ta mig upp ur sängen. Det hade gått ett och ett halvt år sedan jag startade mitt företag och eftersom jag ville smida medan järnet var varmt fanns det inget sätt att sakta ner. Jag hade ett konsultjobb med massor av ansvar, och inte nog med att jag hade min egen hyra att betala – mina första anställda räknande med mig för att kunna betala sina. Jag fick välmenande råd om att ta några veckor ledigt för att återhämta mig, men det var helt enkelt inget alternativ.   Dessutom, vad var poängen med det när jag sedan omedelbart skulle kastas tillbaka in i exakt samma omständigheter som orsakat min utbrändhet från första början? Å andra sidan kunde jag inte bara skjuta det ifrån mig heller. Jag hade redan kämpat på så länge att jag börjat ”köra på tomgång” redan för ett år sedan.
 
Jag hade stora planer och ville åstadkomma positiv förändring i modebranschen. Ändå hade jag hamnat här, på en plats där jag var oförmögen att tänka klart, oförmögen att arbeta på ett effektivt sätt och helt klart oförmögen att vara en representant för den nya, sundare modebransch jag jobbade så hårt för att bygga upp. Hela mitt liv kretsade kring omänskliga deadlines och påtvingade sociala förpliktelser. Den ekonomiska pressen var intensiv. Jag hade blivit en kliché, dold bakom en glossig modepersona. Den här mentaliteten var visserligen inget jag tvingade på mina anställda, men själv föll jag offer för allt jag tidigare hade kritiserat i modebranschen.
 
CharliInside
 
Om jag ville förverkliga mina stora visioner fanns det bara en väg framåt: jag måste få min hjärna och kropp med på noterna igen, och jag måste komma på ett sätt att driva mitt företag på bara två till tre timmar om dagen. Det var allt jag hade ork till nu, jämfört med de 100-timmars veckor jag var van vid. Dessutom var jag tvungen att förlika mig med tanken att jag, en sund kvinna i 20-årsåldern, faktiskt inte var odödlig. Förutom att helt byta livsstil började jag ifrågasätta hela mitt sätt att tänka och min inställning till framgång.
 
Bara tanken på self-care gjorde mig extremt obekväm. Jag fick kämpa för att ge mig själv samma medkänsla som jag gärna gav vem som helst annars som var i min situation. Hade jag gjort mig förtjänt av att vila? Knappast. Kunde jag bli framgångsrik om jag inte utnyttjade varje dag och varje minut till max? Knappast. Det hade gått så långt att jag börjat se träning, promenader och andra i grunden hälsosamma aktiviteter som en chans att jobba eller nätverka – inte som tid för återhämtning. Ja, vi är många som stirrar ner i telefonen medan vi promenerar eller svarar på mejl mellan passen på gymmet. Vi tror oss planera in self-care i våra scheman, men det vi egentligen gör är att ta samma gamla stress till ett nytt ställe.
 
Att lägga om mitt liv var ingenting jag lärde mig gradvis. Jag fick lära mig att prioritera hårt och snabbt. Vad var det allra nödvändigaste som måste bli gjort för att hålla min verksamhet flytande? Vilka sociala plikter var jag tvungen att fortsätta uppfylla för att hålla liv i mina viktigaste relationer? Jag funderade också på hur jag skulle kunna bygga upp min hälsa igen. Vilken typ av fysisk aktivitet behövde jag prioritera för att minska stressen i kroppen snarare än att öka den? Vad kunde jag delegera, skjuta upp eller helt och hållet stryka från min att-göra-lista? Det visade sig att mycket som jag tidigare betraktat som absoluta måsten i själva verket bara var sådant som visserligen skulle ha varit trevligt, men som inte alls var nödvändigt. Det visade sig också att ”good enough” verkligen är good enough och att perfektion är en myt. Min arbetskapacitet var bara en bråkdel av vad den varit, men på något sätt funkade det ändå och jag kom till insikt om några saker som kanske kan hjälpa dig också.
 
1. Att leva efter vad andra tycker om dig hjälper varken dig, dem eller någon annan.
 
2. Att hela tiden jämföra sig själv med andras topprestationer och upplevelser är inte konstruktivt eller realistiskt. Rensa ut FOMO från ditt ordförråd.
 
3. Self-care behöver inte vara liktydigt med meditation, långa skumbad eller yoga (men det kan förstås innefatta alla de sakerna). För mig handlar det om att planera in dagar då jag får vara ensam, om att promenera runt i stan eller om att skriva musik. Ta reda på vad som får dig att gå ner i varv, på riktigt (och vad som får ditt parasympatiska nervsystem att aktiveras).
 
4. För att kunna finnas till hands för andra måste man först ta hand om sig själv. Det gäller i ännu högre grad om man vill kunna bidra till samhället runt omkring sig på ett meningsfullt sätt. Om man inte tar hand om sig själv kommer man aldrig få tillgång till sin fulla kapacitet.
 
Det tog mig två år att återhämta mig från min utbrändhet. Varje gång jag börjar falla tillbaka i gamla hjulspår med dåliga vanor eller osunda tankesätt påminner jag mig själv om hur hårt jag fått kämpa för att ta mig dit jag är idag. För – och det här är det allra värsta – jag VET att om jag tagit self-care på större allvar i ett tidigare skede, skulle jag ha kommit längre i min utveckling på alla områden i livet och dessutom kunnat bidra mer till andra människors liv. Det är något jag har svårt att släppa, men jag måste helt enkelt leva med det och fortsätta framåt. Kan jag bara hjälpa en enda människa att omvärdera sin syn på self-care genom att dela med mig av mina erfarenheter så har det inte varit förgäves.

Shop Charli Cohen's Zig Kinetica here

Stil / mars 2020
Charli Cohen, Techwear Designer and Social Activist
Taggar